Ja ba göre

En blogg om att ta ett djupt andetag och ba göra det. Prata högt om sina drömmar och våga våga. Och om hur fint det är att ta vara på saker. Allt medan kursen i självhushållning rullar på.

Nybyggarna

Det sågas och spikas, mäts och kontrollmäts. Trippelkollas och justeras. Ett timmerhus växer långsamt fram och innerväggarna i den intilliggande stugan blir högre och högre för var dag som går. Klassen bygger vidare och jag återupptäcker det monotona arbetets charm. Till listan på enahanda sysslor som vunnit min gunst läggs ytterligare en punkt: kapa och foga samman råspont. Att isolera med hyvelspån är en något dammig, men också den behaglig, göra. Likadana flagor som de som kilar sig in under tröjresåren under arbetsdagen kommer att värma om vintern. Det är skönt när cirklar sluts.

En kvinna och hennes kofot.

Skyddsutrustning eller rosett? Varför välja?

Ett hem i hemmet.

Energideklaration

Bloggandet går trögt. Jag läcker energi. Som ett dåligt isolerat torp, högst upp på en kulle, tätat med glesa förhoppning om vindstilla dagar och milda årstider. Varenda hjärncell tycks ha skrumpnat ihop till ett stackars puckelryggigt frågetecken. Vad händer nu? Vad vill jag? Vad kan jag? Orkar? Måste jag något? Välja bort, välja till, supersize eller downshift? Funderingar på all världens språk, men om svaren blåser runt omkring mig har jag ännu inte lärt mig att fånga in dem och tolka dess tecken.

En handfull veckor kvarstår av kursen i självhushållning och jag har fått mycket att tänka på, drömma om och längta till. Nu väntar jag på att få landa.

Naaah moment

Jag såg en groda och någon sa åt mig att kyssa den. Jag sa att det inte behövs, ”jag har redan hittat min prins”.

Marian på bilden har inget med kärleksbudskapet att göra. Förutom att även hon är allmänt älskvärd. Ej heller den gestikulerande grodan är den ovan nämnda.

Wroom!

Jag drömde om att få prova. Stefan fick det att hända. Och att åka och handla filmjölk blev faktiskt mycket roligare på en motorcykel.

Jorden runt i en kupa

Som jag nämnt tidigare har min kurskamrat Dusko byggt en egen bikupa. Eller rättare sagt, han bygger bikupor som många av oss andra bygger luftslott – ofta och passionerat. Han vurmar särskilt för en modell kallad TBH  (top bar hive); topplistkupa, toppribbskupa, Kenyakupa eller Afrikakupa på svenska. Kupan kräver relativt små resurser att både bygga och underhålla. Dusko försöker sköta kuporna på ett sätt som i så stor mån som möjligt stämmer överens med binas naturliga beteende, rytm och livscykel. Honungen han får är således bara en välkommen biprodukt (i dubbel bemärkelse), inget huvudsyfte.

Årets bisäsong har varit trög till följd av kyla och evigt regnande. Den börjar sakteliga lida mot sitt slut och i förra veckan öppnade Dusko en av kuporna för att kolla läget.

Vi hittade inte bara drottningen och en mängd arbetsbin. Det blev även en resa i geografi.

Först hittade vi Afrika.

Sedan dubbelt upp av Sydamerika.

Och se där, Svea rike! Det råder febril aktivitet i höjd med Emmaboda.

Jag ville knappt ta av mig slöjan när vi stängt bikupan för dagen. När solen gick ner föll skuggan så att jag såg ut som en maskerad bandit. Jag trivdes oroväckande bra som gangster.

Den som är nyfiken på Duskos kupor kan med fördel kolla in hans blogg.

Blåbärstider

Det händer utomhus.

Slunga honung

Rolf har tiotusentals vänner. Inte på Facebook, utan i sina bikupor. Eller på tillfälligt besök i sitt ansikte.

Vi har tidigare besökt Karltorps gård, där han bor, och åkte nu tillbaka för att slunga honung.

Först tittade vi till samhällena. Och de tittade till oss. De modiga av oss provade att lyfta på arbetsbin och hålla i drönare. Förvånat kunde vi konstatera att de höll sig mycket lugna. Jag utsåg Josefine till dagens drönardrottning. Hon gick från småskakis till helbehärskad på några ögonblink.

Sofia laddade med skalpmassage innan det var dags att kavla upp ärmarna.

På väg in till slungrummet passerade vi många vackra stilleben. Övergivet blir ofta übervackert bara tiden får hugga med sin tand.

Först fick vi i uppgift att  skrapa bort det översta vaxlagret på vaxkakorna.

Därefter stoppade vi in ramarna i maskinen som tack vare centrifugalkraften trycker honungen ur cellerna. Dusko var något skeptisk till denna high tech-metod. Han är mer förtjust i enklare lösningar, till exempel då man låter honungen rinna ut för egen maskin med hjälp av tyngdlagen.

Rolf talade sig varm för honungens alla fördelar och bjöd på rikliga mängder av det gyllene kletet. Dubbel-E tvingade mig att tvinga honom att inta denna sensuella pose.

Den osilade honungen vi fick smaka innehöll både rester av pollen och propolis, vilket kan sammanfattas som ”en himla massa nyttigheter”. Tänk antioxidanter, antibakteriella egenskaper, evig ungdom. Och så smakar det mumma!

Ett bi tittade längtansfullt på kupan på andra sidan fönstret. Bin är riktiga hjältar som flitigt pollinerar växter och på så sätt gör att de befruktas. Utan pollinatörer kan vi säga adjöss till en stor del av allt som är grönt, skönt och gott. Därför är det allvarligt att det råder brist på pollinerande insekter i vår natur.

I ostgörartagen

I går tog klassen en tur till Ransbysätern för att lära sig att ysta. Resan dit tog ett bra tag.

Efter nästan två timmar var vi framme. Ransbysätern ligger på 450 meters höjd, 7 kilometer upp i skogen.

Där har hösten redan börjat färga av sig.

Vi träffade några gamla bekanta som var ute på sommarbete.

Vi började med att rädda blöta killingar undan regnet.

En något fuktig, men ytterst angenäm uppgift.

Inne i timmerstugan värmde vi oss vid en sprakande brasa som tillsammans med några ljus lyste upp rummet en aning.

När jag gick husesyn upptäckte jag några fina gamla plåtburkar på kökshyllan. Man kan aldrig ha för många rostiga plåtburkar – det är en del av min livsfilosofi.

Av getmjölk skulle både färskost och hårdost trollas fram.

En stor del av arbetet gick ut på att röra runt i rediga grytor.

Vi använde oss av vegetabilisk löpe som lämpar sig för vegetarianer.

Nu väntar vi tålmodigt på att ostarna ska lagras färdigt.

Kväll på Kretsloppshuset

Klockan har ringt ut för dagen. Jag stannar på skolan för att sköta om hönsen, men är knappast ensam kvar.

Dusko tittar med varsam hand till sina surrande vänner i bikupan han snickrat på egen hand.

Jan svetsar på traktorn.

Jennie har fyllt fickan med nyplockad slätbladig persilja.

Simons lagning pryder hans tröja.

En besökare visar upp sin tatuering.

Dagens fynd vilar på gårdagens nyheter.

Allt medan solen sänker sig över huset.

Värmländska nederlag, sista delen: Fall och knall

Den som väntar på något gott väntar troligen på en anekdot där pruttar ingår. Trots att jag inte är någon buskisfantast lyckas jag ändå ofta ställa till med just sådana föreställningar. Högst ofrivilligt.

I del tre i serien om mina fadäser berättar jag om den olycka som rönt mest uppskattning hos klasskamraterna. Och dragit mest skam över mig.

Återigen utspelade sig dramatiken i örtagården, där vissa plankor på pallkragarna sitter löst. En sådan träbit kilade på något outgrundligt sätt in sig i mina skor. Kängorna jag hade på mig hade nämligen spruckit och yttersulan glappade. Har man otur (och det har man) hakar något lätt fast sig i håligheten, ett stycke plankhörn till exempel. Då kan det hända (och det händer) att man handlöst faller rakt ner mot stenläggningen. Eftersom foten fortfarande sitter fast ser man ut som en fura på fall.

Där låg jag på mage som en chockad säl som spolats upp på en strand med toplessolare. Jag rullade mödosamt över på rygg och kände värken som spred sig upp genom handlederna. Jag var så förvånad över situationen och smärtan att alla fördämningar släppte. Och då menar jag alla. Jag ställde till med en jordbävning av ungefär samma kaliber som den som drabbade södra Sverige för några veckor sedan. Inte visste jag att en rejäl fis kunde glädja så många!

Läsare som uppskattat denna serie med avslöjande inlägg återgäldar mig bäst genom att dela med sig av sina missar och pinsamheter.