Värmländska nederlag, sista delen: Fall och knall

av J

Den som väntar på något gott väntar troligen på en anekdot där pruttar ingår. Trots att jag inte är någon buskisfantast lyckas jag ändå ofta ställa till med just sådana föreställningar. Högst ofrivilligt.

I del tre i serien om mina fadäser berättar jag om den olycka som rönt mest uppskattning hos klasskamraterna. Och dragit mest skam över mig.

Återigen utspelade sig dramatiken i örtagården, där vissa plankor på pallkragarna sitter löst. En sådan träbit kilade på något outgrundligt sätt in sig i mina skor. Kängorna jag hade på mig hade nämligen spruckit och yttersulan glappade. Har man otur (och det har man) hakar något lätt fast sig i håligheten, ett stycke plankhörn till exempel. Då kan det hända (och det händer) att man handlöst faller rakt ner mot stenläggningen. Eftersom foten fortfarande sitter fast ser man ut som en fura på fall.

Där låg jag på mage som en chockad säl som spolats upp på en strand med toplessolare. Jag rullade mödosamt över på rygg och kände värken som spred sig upp genom handlederna. Jag var så förvånad över situationen och smärtan att alla fördämningar släppte. Och då menar jag alla. Jag ställde till med en jordbävning av ungefär samma kaliber som den som drabbade södra Sverige för några veckor sedan. Inte visste jag att en rejäl fis kunde glädja så många!

Läsare som uppskattat denna serie med avslöjande inlägg återgäldar mig bäst genom att dela med sig av sina missar och pinsamheter.

 

Annonser