Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri

av J

Det här kunde ha blivit ett inlägg om hål och framgång. En skildring av vad vi gör i skolan för tillfället, det vill säga gräver gropar för att sedan gjuta betongplintar som ett golvbjälklag ska vila på. Jag kunde ha beskrivit hur arbetet fortskrider, hur timmerhuset vi bygger ska se ut, slängt mig med nya termer, skrutit med häftiga verktyg jag använt.

I stället blir det början på en uppräkning. Startskottet för en redovisning av mina värmländska nederlag. För givetvis lyckades jag halka ner i en av groparna, dunsa över en meter ner i jorden. Halva vägen till Kina och snabbt upp igen – var det någon som såg? Alla såg.

Så kan det gå när man tar sin roll som vattenpassansvarig (bära ett vattenpass från punkt A till punkt B) på så stort allvar att man inte ser var man sätter fötterna. Resten av byggkursen genomför jag hur som helst iklädd en kroppsstrumpa av bubbelplast.

Bilden är en rekonstruktion.

I morgon följer del två av fiaskoföljetongen, om mina ömmande handleder håller (man tar emot sig med händerna när man faller ner en våning, kan jag intyga). Jag har hört att det är generöst att bjuda på sig själv, så välkommen åter.

 

Annonser