Långt inlägg om än längre kärlek

av J

I lördags lovade Kalle och Ayat att gilla varandra så länge det bara går. Och vi var bjudna!

Jag ville ha en enkel krans av spenslig brudslöja i håret, men min penningpung visade mig fingret. Mittenfingret av alla fingrar! Så jag fick leta bland ogräset i stället. Mina enda krav var att blomstret inte skulle stinka eller fälla.

Pim och jag strök våra kläder (en händelse i sig) och begav oss till kiosken med det bästa, grammatiskt inkorrekta namnet: Morgons Vårberg. Ryktet sade att brudens sida av familjen skulle kasta godis på de lyckliga tu och vi ville inte vara sämre.

Vi köpte några väl beprövade godsaker och stålsatte oss för att inte äta upp dem på väg till bröllopet.

Lidingöbanan kan vara det gemytligaste alternativet i Stockholms kollektivtrafik. Det kändes som att kliva på ett leksakståg. Ombord fanns många bekanta, efterlängtade ansikten.

Väl på plats landade pirret i våra maggropar. Av nervositet drog jag opassande vitsar och irrade runt på udden där vigseln skulle äga rum.

Alla väntade med spänning på att huvudpersonerna skulle dyka upp.

Sofia väntade nästan mest. Det var hennes vän som hennes tvillingbror skulle gifta sig med.

Plötsligt hörde vi ett plinkande.

Äntligen skulle Kalle och Ayat bli Kayat! Tårarna började bubbla i mina ögon som kokande vatten i en gryta. Jag hade dessvärre glömt näsdukarna hemma och Pim hävdade bestämt att det inte var lämpligt att dra fram en dambinda att torka saltvattnet med.

Pussen vi väntat på. Nu fick vi kasta godis! Mitt mål var att inte träffa brudparet i ansiktet och det uppnådde jag. Därmed fick jag också viss revansch för dåliga resultat under skolgymnastikens alla brännbollsmatcher.

Men till skillnad från skolgympan tvingades vi inte duscha efteråt. I stället blev det fest!

Vi bjöds på libanesisk buffé och dryck som brudgummen själv provat sig fram till.

Brudparet var den givna huvdudattraktionen.

Såpbubblorna kom på given andraplats.

Karin behärskade konsten till fullo.

Vi dansade ringdans och svettades tills det var dags att säga tack och hej till turturduvorna.

Hålla i handen är det finaste jag vet, så jag blev glad av att se att de gjorde det så fort de kom åt.

Vi suddade hem.

Kayat for iväg i en underbar gammal Mercedes.

Vi tog leksakståget tillbaka.

Annonser