Ja ba göre

En blogg om att ta ett djupt andetag och ba göra det. Prata högt om sina drömmar och våga våga. Och om hur fint det är att ta vara på saker. Allt medan kursen i självhushållning rullar på.

Month: augusti, 2012

Wroom!

Jag drömde om att få prova. Stefan fick det att hända. Och att åka och handla filmjölk blev faktiskt mycket roligare på en motorcykel.

Annonser

Jorden runt i en kupa

Som jag nämnt tidigare har min kurskamrat Dusko byggt en egen bikupa. Eller rättare sagt, han bygger bikupor som många av oss andra bygger luftslott – ofta och passionerat. Han vurmar särskilt för en modell kallad TBH  (top bar hive); topplistkupa, toppribbskupa, Kenyakupa eller Afrikakupa på svenska. Kupan kräver relativt små resurser att både bygga och underhålla. Dusko försöker sköta kuporna på ett sätt som i så stor mån som möjligt stämmer överens med binas naturliga beteende, rytm och livscykel. Honungen han får är således bara en välkommen biprodukt (i dubbel bemärkelse), inget huvudsyfte.

Årets bisäsong har varit trög till följd av kyla och evigt regnande. Den börjar sakteliga lida mot sitt slut och i förra veckan öppnade Dusko en av kuporna för att kolla läget.

Vi hittade inte bara drottningen och en mängd arbetsbin. Det blev även en resa i geografi.

Först hittade vi Afrika.

Sedan dubbelt upp av Sydamerika.

Och se där, Svea rike! Det råder febril aktivitet i höjd med Emmaboda.

Jag ville knappt ta av mig slöjan när vi stängt bikupan för dagen. När solen gick ner föll skuggan så att jag såg ut som en maskerad bandit. Jag trivdes oroväckande bra som gangster.

Den som är nyfiken på Duskos kupor kan med fördel kolla in hans blogg.

Blåbärstider

Det händer utomhus.

Slunga honung

Rolf har tiotusentals vänner. Inte på Facebook, utan i sina bikupor. Eller på tillfälligt besök i sitt ansikte.

Vi har tidigare besökt Karltorps gård, där han bor, och åkte nu tillbaka för att slunga honung.

Först tittade vi till samhällena. Och de tittade till oss. De modiga av oss provade att lyfta på arbetsbin och hålla i drönare. Förvånat kunde vi konstatera att de höll sig mycket lugna. Jag utsåg Josefine till dagens drönardrottning. Hon gick från småskakis till helbehärskad på några ögonblink.

Sofia laddade med skalpmassage innan det var dags att kavla upp ärmarna.

På väg in till slungrummet passerade vi många vackra stilleben. Övergivet blir ofta übervackert bara tiden får hugga med sin tand.

Först fick vi i uppgift att  skrapa bort det översta vaxlagret på vaxkakorna.

Därefter stoppade vi in ramarna i maskinen som tack vare centrifugalkraften trycker honungen ur cellerna. Dusko var något skeptisk till denna high tech-metod. Han är mer förtjust i enklare lösningar, till exempel då man låter honungen rinna ut för egen maskin med hjälp av tyngdlagen.

Rolf talade sig varm för honungens alla fördelar och bjöd på rikliga mängder av det gyllene kletet. Dubbel-E tvingade mig att tvinga honom att inta denna sensuella pose.

Den osilade honungen vi fick smaka innehöll både rester av pollen och propolis, vilket kan sammanfattas som ”en himla massa nyttigheter”. Tänk antioxidanter, antibakteriella egenskaper, evig ungdom. Och så smakar det mumma!

Ett bi tittade längtansfullt på kupan på andra sidan fönstret. Bin är riktiga hjältar som flitigt pollinerar växter och på så sätt gör att de befruktas. Utan pollinatörer kan vi säga adjöss till en stor del av allt som är grönt, skönt och gott. Därför är det allvarligt att det råder brist på pollinerande insekter i vår natur.

I ostgörartagen

I går tog klassen en tur till Ransbysätern för att lära sig att ysta. Resan dit tog ett bra tag.

Efter nästan två timmar var vi framme. Ransbysätern ligger på 450 meters höjd, 7 kilometer upp i skogen.

Där har hösten redan börjat färga av sig.

Vi träffade några gamla bekanta som var ute på sommarbete.

Vi började med att rädda blöta killingar undan regnet.

En något fuktig, men ytterst angenäm uppgift.

Inne i timmerstugan värmde vi oss vid en sprakande brasa som tillsammans med några ljus lyste upp rummet en aning.

När jag gick husesyn upptäckte jag några fina gamla plåtburkar på kökshyllan. Man kan aldrig ha för många rostiga plåtburkar – det är en del av min livsfilosofi.

Av getmjölk skulle både färskost och hårdost trollas fram.

En stor del av arbetet gick ut på att röra runt i rediga grytor.

Vi använde oss av vegetabilisk löpe som lämpar sig för vegetarianer.

Nu väntar vi tålmodigt på att ostarna ska lagras färdigt.

Kväll på Kretsloppshuset

Klockan har ringt ut för dagen. Jag stannar på skolan för att sköta om hönsen, men är knappast ensam kvar.

Dusko tittar med varsam hand till sina surrande vänner i bikupan han snickrat på egen hand.

Jan svetsar på traktorn.

Jennie har fyllt fickan med nyplockad slätbladig persilja.

Simons lagning pryder hans tröja.

En besökare visar upp sin tatuering.

Dagens fynd vilar på gårdagens nyheter.

Allt medan solen sänker sig över huset.

Värmländska nederlag, sista delen: Fall och knall

Den som väntar på något gott väntar troligen på en anekdot där pruttar ingår. Trots att jag inte är någon buskisfantast lyckas jag ändå ofta ställa till med just sådana föreställningar. Högst ofrivilligt.

I del tre i serien om mina fadäser berättar jag om den olycka som rönt mest uppskattning hos klasskamraterna. Och dragit mest skam över mig.

Återigen utspelade sig dramatiken i örtagården, där vissa plankor på pallkragarna sitter löst. En sådan träbit kilade på något outgrundligt sätt in sig i mina skor. Kängorna jag hade på mig hade nämligen spruckit och yttersulan glappade. Har man otur (och det har man) hakar något lätt fast sig i håligheten, ett stycke plankhörn till exempel. Då kan det hända (och det händer) att man handlöst faller rakt ner mot stenläggningen. Eftersom foten fortfarande sitter fast ser man ut som en fura på fall.

Där låg jag på mage som en chockad säl som spolats upp på en strand med toplessolare. Jag rullade mödosamt över på rygg och kände värken som spred sig upp genom handlederna. Jag var så förvånad över situationen och smärtan att alla fördämningar släppte. Och då menar jag alla. Jag ställde till med en jordbävning av ungefär samma kaliber som den som drabbade södra Sverige för några veckor sedan. Inte visste jag att en rejäl fis kunde glädja så många!

Läsare som uppskattat denna serie med avslöjande inlägg återgäldar mig bäst genom att dela med sig av sina missar och pinsamheter.

 

Värmländska nederlag, del två: Vad är det för fel på mina jordgubbar?

När vi rensade i och runt örtagården i våras uppmuntrade vår lärare Ninnie oss att ta med oss växter hem. Jag begav mig direkt till jordgubbslandet för att gräva upp några plantor. De följande veckorna såg jag nöjt hur de trivdes och frodades i hinken jag ställt i ordning. De växte och växte. Och växte. Nästan lite väl mycket.

Till slut rådfrågade jag Dusko, klasskamraten som jag delar boende med under självhushållningskursen. Han konstaterade fort att allt var i sin ordning. Med ett undantag – det var inga jordgubbsplantor jag tagit hem. Utan ogräs. Eller som Dusko fort döpte om det till: Julianagubbar.

Titta gärna förbi bloggen i morgon igen, jag har sparat det bästa till sist. En historia där jag trycker gasen i botten …

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri

Det här kunde ha blivit ett inlägg om hål och framgång. En skildring av vad vi gör i skolan för tillfället, det vill säga gräver gropar för att sedan gjuta betongplintar som ett golvbjälklag ska vila på. Jag kunde ha beskrivit hur arbetet fortskrider, hur timmerhuset vi bygger ska se ut, slängt mig med nya termer, skrutit med häftiga verktyg jag använt.

I stället blir det början på en uppräkning. Startskottet för en redovisning av mina värmländska nederlag. För givetvis lyckades jag halka ner i en av groparna, dunsa över en meter ner i jorden. Halva vägen till Kina och snabbt upp igen – var det någon som såg? Alla såg.

Så kan det gå när man tar sin roll som vattenpassansvarig (bära ett vattenpass från punkt A till punkt B) på så stort allvar att man inte ser var man sätter fötterna. Resten av byggkursen genomför jag hur som helst iklädd en kroppsstrumpa av bubbelplast.

Bilden är en rekonstruktion.

I morgon följer del två av fiaskoföljetongen, om mina ömmande handleder håller (man tar emot sig med händerna när man faller ner en våning, kan jag intyga). Jag har hört att det är generöst att bjuda på sig själv, så välkommen åter.

 

Högt upp på önskelistan

Just nu önskar jag mig en natt. En hel natt. Obrutna timmar av sömn, utan myrkrypningar i benen. Utan att jag vaknar upp av att jag slår på mig själv för att stoppa ryckningarna i armar och vader. Rastlösa lemmar gör revor i natten.

Jag tar mina järn- och B-vitamintabletter och hoppas att det ska gå över. Efter att ha läst på om magnesiumbrist har jag också bestämt mig för att testa tillskott av mineralen. Vissa påstår att för låga halter av magnesium i kroppen, vilket kan orsaka bland annat utmattning utöver restless legs, kan yttra sig som starkt chokladsug då mörk choklad innehåller mineralen. Jag ser kvällstidningsrubrikerna framför mig: ”Trötthet kan vara chokladbrist!”