Ledig, men ändå inte

av J

När jag var liten glömde jag rädisorna i jorden. Tyckte att sniglarna gott kunde få festa på salladshuvudet i drivbänken. Petade ner frön i myllan, vattnade och gick vidare.

Nu är det annorlunda. Mina två veckors ledighet från kursen i självhushållning börjar strax. Stockholms skärgård, Berlin och Warszawa väntar. Det enda jag går och tänker på är emellertid hur odlingarna på skolan i Värmland har det. För en vecka sedan lämnade min grupp över trädgårdsansvaret till ett gäng klasskamrater. Kompetenta och kloka sådana, kan tilläggas. Ändå konfererar jag med mig själv om jag inte skulle ta och kila över och titta till plantorna lite. En snabbis, bara. Trehundrasextio kilometer har sällan känts så överkomliga.

Klassen har kämpat sig igenom en kall och blöt vår och försommar. Vi har oroat oss för att allt spolats bort eller ruttnat i marken. Vi har skyddat från än sol, än hagel. Täckt med illaluktande ensilage. Rensat, rensat och åter rensat. Verkar som att vi mitt i allt detta drivit upp ett kärleksbarn. Ett skitigt sådant, med jord under naglarna, navelsträngen fäst i leran och hjärtblad mellan tårna.

Annonser