Kysst av humle

av J

I brist på nålar tatuerar min kropp sig själv. Med prickar, streck, veck och urgröpningar. På min trögläkta hud stannar vissa märken i månader, andra för alltid. Hur länge en evighet nu varar.

Senaste spåret av liv kommer från dagen då jag lärde mig att humle har klor. Jag tittar på sårskorpan och minns tydligt hur vi barfota cyklade iväg till skolans odlingar för att kupa potatisen. Hur våra knän svällde upp av alla myggbett, magarna av alla kärleksmums och mazariner.

Att cykla in i en humlebuske gör ont. Men det kan vara svedan värt om du samtidigt rispar in ett kom ihåg i skinnet. En karta över fall och tvära kast.

Annonser