Ja ba göre

En blogg om att ta ett djupt andetag och ba göra det. Prata högt om sina drömmar och våga våga. Och om hur fint det är att ta vara på saker. Allt medan kursen i självhushållning rullar på.

Month: juli, 2012

Covergirl

I senaste numret av Filter hittar man bland annat mig och mina kurskamrater. Bilderna togs vid det här tillfället.

Annonser

Utebliven tävlingsinstinkt och innestående barnasinne

Jag har inte spelat minigolf sedan 1996. Ursäkta, bangolf är visst den rätta termen. När det var dags att svinga klubban igen klädde jag mig omedvetet som den tolvåring jag var senast det begav sig.

Min mot- och medspelare Jenny höll koll på poängen. Hon varnade mig för att hon var en dålig förlorare. Jag är en jättebra förlorare, så spelet fortlöpte utan blodvite.

Snart fångade något helt annat vårt intresse: ett anslag om att den som hittar en fyrklöver i gräsmattan belönas med en glass. Efter en god stunds letande i det gröna hittade jag en, gav den till Jenny och uppmanade henne att välja den flådigaste glassen i sortimentet .

Hon kom tillbaka med en ungefär fyra centimeter hög, isig glasspinne. Tydligen var utmaningen riktad till barn och priset inte förhandlingsbart.

Men skam den madame som ger sig! Vi tjatade till oss ett specialpris för kreativ poängsättning och fick ta varsin kanelkaka i caféet. Jenny försökte röka sin.

Vänskap på livstid, minus tolv, tretton år

I går var det dags att fira pärlan på bilden. Vi har känt varandra sedan vi råkade hamna i samma tyskgrupp i sjuan. Efter hand visade det sig att vi bodde bara några minuter från varandra. Min äldre syster, som hade ett rykte att tänka på och därmed var angelägen om att skaka av sig mig på behörigt avstånd från skolan, föste en morgon ihop oss på tunnelbaneperrongen. Det var för en livstid sedan, minus ett dussin år ungefär.

Vi firade på Orangeriet, där det bland annat finns goda alkoholfria drinkar. Jag blir alltid glad av festliga spritfria alternativ på menyn. Den som inte känner för alkohol slipper sippa på en avslagen cola med halvsmält is.

Förortsproducerat

Utskälld och omhuldad. Så grå, så grön. Hur ska jag kunna ge min del av staden korgen när den fyller mina korgar, hinkar och händer med allt som får mig andas – från botten upp?

Vad göra med fynden?

Rosenbladen fick ligga i sockerlag över natten. Sedan bredde jag ut dem på ett bakplåtspapper och torkade i ugnen på låg temperatur med luckan på glänt. Oväntat gott (inte alls så parfymerad smak som jag trott)! Kan användas som dekoration på tårtor eller bakelser. Om det blir några kvar efter provsmakningen, vill säga.

Grobladen förvällde jag snabbt i kokande vatten och frös in. Jag tänker framöver testa att tillverka egna dolmar och svepa in innehållet i denna vilda råvara i stället för vinblad. Finns på en gräsplätt nära dig.

Även fläderblommorna hamnade i frysen. Dem blir det saft av, som i sin tur förvandlas till flädersorbet.

Vinbären kommer från bortglömda, igenvuxna trädgårdar som jag drömmer om att få sköta. Glassen av dessa bär fick den perfekta, halvsmälta konsistensen. Ni vet, den man fick till som liten genom att veva runt en sked i Big Pack-paketet i en halvtimme.

Smultronen fick göra sällskap med blåbär i en paj. Tänkte här och nu avslöja min personliga bagares trick för att bären inte ska bli vattniga vid gräddning: Pudra över någon matsked potatismjöl över bären och rör runt. Mjölet suger upp vätskan och fyllningen behåller sin fasthet och saftighet.

I en annan del av Europa

Att dra eller inte dra runt på kameran. Detta i-landsproblem ställs jag inför varje gång det vankas resa, utflykt eller hederlig spankulering. Ofta (alltför ofta?) ger jag mig själv semester från att fota. Utan kameran är jag mer närvarande i stunden, samtidigt som kameran ger mig en ursäkt att stanna kvar i ögonblick och närma mig sådant som jag annars bara betraktat på artigt avstånd.

Under min ledighet i Berlin och Warszawa fick fotoapparaten vila. Och därmed också jag. Tack vare mitt resesällskaps mobil kan jag ändå bjuda på några gryniga glimtar från trippen.

Bästa Berlintraditionen: mango lassi på uteserveringar, helst litervis.

Vi hittade en risig, nedlagd servering där vi var redo att flytta in omgående.

Mat med doft, smak och färg från en svunnen tid.

Mormors hjärtmedicin.

Soppgrönsaker i buketter, mycket trevligare än inplastade tråg.

Jäkligt färsk fisk till salu.

På antikmarknaden Kolo finns det flera barer. Om man plötsligt skulle bli sugen på kotunga eller kall öl.

Så mycket glass, så lite tid.

Hemmafrukost igen

Tuggar med lite hemlängtan. För jag känner mig hemma också i Berlin och Warszawa, städerna jag nyss lämnat. Eller, rättare sagt: jag känner mig ungefär lika hemma och borta där som här.

Muggarna kommer från en liten butik i Wwa. Samma modell fanns förr i höga staplar i restaurangen på färjan till Polen. I början av evighetslånga sommarlov drack jag te eller fruktkompott ur sådana, blickade ut över Östersjön och oroade mig för övergödningen av mitt närmaste hav. Det enda hav jag sett.

Muggarna jag köpt av nostalgiska skäl saknar rederilogotyper och pryds i stället av namnet på ett område i Warszawa respektive ett stiliserat paket cigg. Det vegetariska pålägget på mackan släpade jag för övrigt också hem från Polen. Där finns ett fint utbud av inhemska vegetariska matvaror.

Praktikveckan som gick

Att fotografera djur är minst lika svårt som att rikta linsen mot barn i rörelse. Ända missade jag att ta kort på de enda varelser som var stilla under min praktik på Siggesta gård: dagsgamla kaninungar nedbäddade i halm. Jag hoppas att bilderna på de andra djuren och folk kompenserar för hjärnsläppet. Känsliga läsare varnas för cute overload.

Ledig, men ändå inte

När jag var liten glömde jag rädisorna i jorden. Tyckte att sniglarna gott kunde få festa på salladshuvudet i drivbänken. Petade ner frön i myllan, vattnade och gick vidare.

Nu är det annorlunda. Mina två veckors ledighet från kursen i självhushållning börjar strax. Stockholms skärgård, Berlin och Warszawa väntar. Det enda jag går och tänker på är emellertid hur odlingarna på skolan i Värmland har det. För en vecka sedan lämnade min grupp över trädgårdsansvaret till ett gäng klasskamrater. Kompetenta och kloka sådana, kan tilläggas. Ändå konfererar jag med mig själv om jag inte skulle ta och kila över och titta till plantorna lite. En snabbis, bara. Trehundrasextio kilometer har sällan känts så överkomliga.

Klassen har kämpat sig igenom en kall och blöt vår och försommar. Vi har oroat oss för att allt spolats bort eller ruttnat i marken. Vi har skyddat från än sol, än hagel. Täckt med illaluktande ensilage. Rensat, rensat och åter rensat. Verkar som att vi mitt i allt detta drivit upp ett kärleksbarn. Ett skitigt sådant, med jord under naglarna, navelsträngen fäst i leran och hjärtblad mellan tårna.

Några timmar Kållsta

De bästa utflykterna är ofta de oförberedda, då man anländer utan varken kartor eller ambitioner. Som när Pim och jag tog ett tidigare tåg och fördrev ett stycke dag i Karlstad på väg hem till Stockholm.

Pim nosade sig fram till stadens kafferosteri.

Med tillhörande fik.

Jag hade dagen till ära på mig en stadig byxa i nittiotalssnitt som gav festliga Seinfeld-veck i grenen hur jag än satt, stod eller gick.

Men vem behöver sitta, stå eller gå när man kan göra armhävningar? Tilläggas kan att jag har haft ont i armen alltsedan denna bedrift. Vad gör man inte för fotokonsten?

Vette tusan om solen alltid skiner i Karlstad. Min sol sken hur som helst under hela visiten.

Vi hittade minst tio hus som vi kunde tänka oss att bo i. Det ena mer snett och vint än det andra.

Tack detsamma, Kållsta!

Luft mellan orden

Det är för tillfället glest med uppdateringar på bloggen. Just nu gör jag praktik ute på Värmdö hos en kunnig nittonåring som lär mig massor om höns, vaktlar, kaniner, grisar, får och annat fyrbent eller fjäderbeklätt. Är det något jag diggar förutom åldringar som gör sin grej, så är det ynglingar som gör sin grej. Eller folk som gör sin grej, i allmänhet.