Ja ba göre

En blogg om att ta ett djupt andetag och ba göra det. Prata högt om sina drömmar och våga våga. Och om hur fint det är att ta vara på saker. Allt medan kursen i självhushållning rullar på.

Month: juni, 2012

Solvarm honung

Vad har jag lärt mig i dag? Att honung företrädelsevis äts med sked, direkt från kupan.

Bitar av pollen och propolis maxar honungens hälsofrämjande egenskaper. Bin har funnits på jorden i miljontals år (jämför med homo sapiens ungefärliga tvåhundratusen), så de vet vad de sysslar med.

Vissa kunde inte få nog och letade sockerstint vidare i de gammeldags halmkuporna som läraren har tillverkat själv.

Det skulle handla om får

Och visst fick krulltottarna en del uppmärksamhet.

Längst tid i rampljuset fick emellertid en gul rackare på en handfull dagar.

Ankungen gillade att klättra uppför halsen och boa in sig uppe på Marias axel.

Vi döpte hen till Jean-Pierre. Och Tomas.

Gyllene projekt på is

Sent omsider har jag kommit på att jag vill göra maskrossirap. Därför cyklar jag runt i hällregn på jakt efter Gettjärns sista maskrosor. Därför agerar jag levande sköld när Södra vikens vaktmästare rullar in med sin åkgräsklippare. Därför får maten i frysen stå tillbaka för påsar och byttor med gula blommor.

Ambitionen är större än orken och projektet får tills vidare, bokstavligt talat, ligga på is. Passa på och samla alla gula, seglivade maskrosor du hittar, så gör vi sirap tillsammans lite längre fram.

Smultron bakom regnridån

Jag har över en mil till närmaste mataffär, så jag kan inte svänga förbi butiken och plocka upp en liter mjölk på väg hem. Däremot kan jag plocka en halvliter smultron. En strimma ljus i den senaste tidens evighetsregn.

Bären gifter sig med rabarber i en smulpaj. Varför inte sockra smultronen, frysa in dem och dra fram sommaren lagom till advent? Fast, med störst sannolikhet blir det inget kvar att frysa in. En mil är ingen sträcka om mjölken är till för en skål med nyplockade smultron.

Hälsningar från hönshuset

Vi har fått kycklingar! Vi håller skälvande liv i våra kupade händer.

Filmjölksmålning med specialklassen

Nu har nästan hälften av kursen gått. Det har varit omvälvande månader. Vårt två veckor långa sommaruppehåll är i intågande och det märks att klassens koncentrationsförmåga krymper med var dag som går.

När vi hade en lektion om pigment och färger var den nere i en millisekund. Läraren fick knappast de välartade elever hon hoppats på. I stället spårade dagen ut och började efter hand att likna något slags anarkistisk arbetsterapi på ett hem för överstimulerade människor.

Det hela började relativt städat med färgpigment i tydliga högar. Harmoni.

Maria höll stilen i sin förtroendeingivande Nasa-tröja.

Snart började det gå utför. Man kunde liksom ana det stundande kaoset i Dubbel-E:s blick.

Jon målade nitiskt, nästan brutalt, på exakt samma fläck i ungefär en kvart.

Jan lyckades däremot inte så bra, vilket spred oro i gruppen.

Folk blev som tokiga och mixade färger hejvilt. Döskallarna ingav inte längre någon respekt.

Allt eftersom blandningarna blev bajsbruna började många att kladda runt med händerna. Hängivet.

Sedan minns jag inget mer.

Att måla med filmjölk är ett traditionellt sätt att dekorera ytor. Himla fiffigt och miljösnällt är det – filmjölk innehåller både bindningsmedel och lösningsmedel, helt naturligt. Doppa penseln i fil och pigment och kör! Färgen är lättarbetad och utmärkt att göra mönster i. Använd det du råkar ha till hands. Händerna, till exempel. Inte nöjd? Bara att pensla över och göra om. För att färgen ska sitta bra bör man grunda och komplettera med ett skyddande lager över filmjölksfärgen.

Jag provade att måla ränder med enkla ”kammar”utklippta ur styvt papper. Jag skulle gärna måla en radda sådana i min framtida drömstuga. För jag gillar ju ränder.

Dagens ord: ådrik. Ett verktyg i lera med vilket man kan skapa en träliknande yta.

På besök hos getterna

I morse åkte klassen iväg för att göra ett studiebesök på farmen vid Lillängens gårdsmejeri. Vi tillbringade dagen med bland annat getterna där. Vilka otroligt sociala och charmiga djur! Jag kunde knappt skiljas från killingarna som hungrigt sugit sig fast vid mina fingrar.

Jag var fullt upptagen med att mjölka, klippa klövar och gosa, så bildmaterialet är begränsat. Men det kanske kommer mer framöver. Fotografen Sara Mac Key har följt oss i några dagar och fotat till reportaget i magasinet Filter. Rarare och proffsigare människa får man leta efter.

Stig och graffitikossorna hälsade oss välkomna.

Killingen fick dessvärre inte plats under tröjan, så jag kunde inte smuggla ut den och ta med den hem.

Frågestund under ett träd.

Sofia vallade de nya vännerna.

Pasta med libbsticka

Libbsticka, libsticka eller selleriört är en tålig växt med bestämd smak. Den kan med fördel användas vid tillverkning av buljong eller örtsalt. På Majas blogg hittade jag ett recept på en busenkel pastarätt med libbsticka. Resultatet blev över förväntan och min idébank med libbstickerecept växte i ett slevtag till det dubbla. Å andra sidan – finns det något som inte blir gott med generösa mängder parmesan?

Min favoritspaghetti har blivit bucatini, som från början köptes av misstag. Pastan är ihålig och sås och smaker sugs upp fint av de knappnålssmala kanalerna.

Det bästa är att allt rörs ihop i en enda stor kastrull, vilket underlättar tjuvsmakning och krymper diskberget från ett Mount Everest till Kebnekaise.

Nu vill jag testa att göra risotto och pesto med denna svårflörtade ört.

Ät ogräs!

Våtarv, arv, nate, natagräs, vannarre, fettagg, fågelgräs, vassarv eller vattsarv. Okärt ogräs har många namn. Misströsta inte när dess hjärtblad dyker upp i din kruka eller i trädgårdslandet. För dyker upp gör de. Förr eller senare, men troligtvis förr. Låt våtarven växa till sig och ät upp den! Att bli mätt är en miljövänlig och ekologisk form av ogräsbekämpning.

Hela växten är ätbar, smakar milt av ärtskott och gör sig bra i en sallad eller som grönt piff i soppan eller på vilken annan maträtt som helst.

Våtarv innehåller bland annat protein, kolhydrat och C-vitamin. Enligt Den virtuella floran är den ”en av människans trognaste följeslagare och har en nästan kosmopolitisk utbredning.” Ogräset kan plockas under hela barmarksperioden. Eller som Wikipedia formulerar det: Tills snön faller.  En vacker tanke.

Otippade favoriter

Lieslåtter och avbarkning av träd vi själva fällt i skogen. Vem hade kunnat gissa att sådant monotont arbete kan ge stor tillfredsställelse?


För att arbetet ska gå smidigt måste liens egg regelbundet slipas med till exempel ett bryne. Bild från min klasskamrat Duskos blogg.