Om att spara på sådant som inte finns. Och dra ner på det.

av J

Vissa har lätt för att samla på sig saker. Jag hör till dessa människor. Det är easy peasy att vara minimalist och leva efter mottot att tingen inte ska äga en – ända tills man står där i kassakön i välgörenhetsbutiken med en rostig vaddetnukanvara i handen och upprepar för sig själv att vinsten ju ändå går till goda ändamål. Och allt kan med lite fantasi göras om till en ljuslykta! Eller ett dörrstopp.

Men att dra hem rostiga vadvardetnuigen är bara en av mina superkrafter, som en vän brukar formulera det. Jag har även specialexamen i att hamstra immateriella ting. Det första ”jag älskar dig”-sms:et anno 2002, känslan av idolens kalla hand i min, smaken av chokladkakan Tre musketörerna som slutade att tillverkas innan jag hunnit växa ifatt mina framtänder.

I syfte att motarbeta bunkringsreflexen ska jag försöka att regelbundet tömma den nya mobilen på bilder. Det drabbas ni av, kära bloggläsare. Jag ber er: stå ut med bildkollage av varierande kvalitet och utan närmare kommentarer. Och, uttryckt på ren svengelska, känn dig fri att fantisera kring fotona och komma med spännande förslag på vad de egentligen försöker säga. ”Köp mer ost!”, ”Våga virka västar!” eller ”Drick folköl eller dö!” – vilka underliggande budskap skickar jag, medvetet eller omedvetet, ut?

Potpourrit som följer ger en inblick i vad vi gjort under kursen i självhushållning. Påstår jag.

Eventuella klagomål och överblivna 50-öringar skickas till kurskamraten Dusko som generöst tipsat om appen som sätter ihop mobilbilder i ramar.

Annonser