En pionjär att hålla kär

av J

Snödroppen har redan bländat, nu är det tussilagons tur. Och till viss del är det på grund av, eller snarare tack vare, dem jag är där jag är just nu; bland vårens pionjärblommor och irrande myror.

För det var känslan av att jag ständigt gick miste om årstider, att jag sköt på andningen till helgen – nästnästa helg, som fick mig att bryta upp. Att lämna det fasta för åtta månader i Värmland. Med hopp om att hinna med nyanserna.

Sedan några veckor tillbaka går jag en utbildning i självhushållning. Exakt vad det ska mynna ut i vet jag ännu inte, men för första gången på alltför länge känner jag att jag lär för livet. Mitt liv. Vårt gemensamma liv på denna jord.

Varje dag har varit fullproppad med ny kunskap. Visst, lite förvirrande kan det bli för den duktiga flickan när hon helt plötsligt ska ge sig in i en folkhögskolevärld av vett utan etikett. Insikter som inte betygssätts utan bara framlevs.

Listan på saker som jag har gjort för första gången kan göras lång. Onekligen är jag lite stolt över att ha bemästrat mina rädslor under kursmomentet om hållbart skogsbruk. Att fälla ett träd som är så mycket större, äldre (och visare?) än man själv kan visserligen ge en obehaglig känsla av att leka gud. Men den mildras något av att det finns en långsiktig, genomtänkt och balanserad plan på avverkningen och att virket dessutom hamnar i kaminen hos åttioplussaren Astrid på gården intill.

Några välriktade hugg med yxan eller drag med motorsågen, ett högljutt ”timbeeer!” och trädkronan landar med en duns precis där man räknat ut. Alltmer sällan inleder jag varningsropet med ”ursäkta, kan du snälla flytta på dig en liten stund bara. Den här granen ska landa där du står, har jag tänkt. Om det går bra, alltså”. Skinnet på näsan behöver dock inte tjockna till förhårdnad. Denna vecka har vi en lärare som är så underbart vänlig, mjuk och varm och samtidigt handlingskraftig, handfast och kunnig utan dess like. Det är krut i henne – hjärtekrut.

Det hårda arbetet i skogen kräver sin vila. De senaste åren har jag utvecklat en förmåga att somna i solen på udda platser. Kalhyggen utgör inget undantag, visade det sig i helgen. Det finns inte ens en procent urskog kvar i vårt land, det mesta har bokstavligen jämnats med marken. Den barskapade skogens största fördel är troligtvis att solen omfamnar den som lägger sig där från alla håll.

Jag vaknade av att en fjäril fladdrade ovanför mitt huvud. Jag steg upp och började leta efter bärbuskar kring mitt tupplursnäste. Att återvända till i sommar. Hallon är en av de första växter som börjar växa i ett kalhygge. Även de pionjärer.

Ps. Blogginlägg ska hållas korta. Ha!

Annonser