Ja ba göre

En blogg om att ta ett djupt andetag och ba göra det. Prata högt om sina drömmar och våga våga. Och om hur fint det är att ta vara på saker. Allt medan kursen i självhushållning rullar på.

Month: mars, 2012

Värmländska veckoslut, del 2

Ribban för den här helgen är satt väldigt lågt. Pim kommer hit och vi har smågodis och film högst på prioriteringslistan. Låt oss i stället kika på hur det såg ut ett veckoslut för inte så länge sedan. Kollektivet på andra sidan sjön bjöd då in till knytkalas.

Vi bakade hallonfyllda whoopies och styrde vår kosa mot det vita huset.

Vi möttes av varma kramar och varmt ljus från lyktor och kristallkrona.

Fönstren immade igen allt eftersom gästerna blev flera.

Jag tog trappen upp till andra våningen och tittade på rummen. På väggarna hängde bland annat skridskor och fotografier.

Sedan tog vi för oss av buffén och åt vid det gula skenet.

Annonser

Värmländska veckoslut, del 1

Jag har hunnit med tre helger här i Värmland. Laddar inför den fjärde med en återblick.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag hängde på några kurskamrater till Fårfesten i Kil. Jag borde ha förväntat mig färgprakt.

Festligheterna höll till på ett skolområde.

Det var bara att följa färgerna för att hitta dit.

Riset hade ringt Josefine på morgonen och frågat vad hon skulle ha på sig så att de skulle matcha.

Det var färgrikt ända in i ostdisken.

De lokalt producerade får- och getostarna smälte i munnen.

Varsågod och smaka på Värmland.

Färgkavalkaden fortsatte inne bland utställarna.

Ull kan minsann vara kreativt. Och lite läskigt. Bara jag som får dåliga vibbar av marionetten ovan? Finast var alla kvinnor i övre medelåldern som gled runt i starka, klara färger och inte bad om ursäkt för att de bländade med sin prakt.

Jag hade emellanåt svårt att fokusera. Vi befann oss inne i en skola, vilket slet upp en reva av unken nostalgi.

Trevligt med möblemang som hälsar.

Hade ni också tio minuters drickpaus på eftermiddagarna när ni gick i grundskolan?

Jag hittade tillbaka till mina kurskamrater Dubbel-E och Josefine som botaniserade sig lyckliga bland yllesockor.

Ingen fest utan tombola!

Eller en lotta som kokar ärtsoppa?

Studiebidraget tillåter inga stora utsvävningar, men jag kom i alla fall hem med ett par rosa strumpor som kärestan fick i present. Sötsakerna i fina papper skulle ingå i gåvan, men de gick vilse och hamnade i min mun i stället.

Skräpmat

Äpplena på förra inläggets bild är dumpstrat guld. Alltför mycket i vårt samhälle avvisas så fort det har blivit lite kantstött. Ut i sopcontainern, sjas från gemenskapen.

Äpplena pånyttföddes i en handvändning. Eller handvevning – jag fick onekligen en skopa stöd från den nya hushållsassistenten. De skivades, träddes upp på en pinne jag täljt till och omvandlades på några dagar till ett ekoreko tilltugg. Perfekt att knapra på medan man beskådar solnedgången från sitt fönster, har jag hört.

Handvevad hjälte

Därhemma, där hemma är hemma på riktigt, blir jag ofta bortskämd med fina måltider lagade av min käresta. I exil klarar jag mig visserligen galant i köket på egen hand, men lite hjälp tackar man ju inte nej till.

Välkommen handvevade manick! Du glänsande skapelse från loppmarknaden som gör skivande och strimlande mindre tradigt. Några förslag på vad kökshjälpen ska heta? Döpas i diskvatten ska den!

En pionjär att hålla kär

Snödroppen har redan bländat, nu är det tussilagons tur. Och till viss del är det på grund av, eller snarare tack vare, dem jag är där jag är just nu; bland vårens pionjärblommor och irrande myror.

För det var känslan av att jag ständigt gick miste om årstider, att jag sköt på andningen till helgen – nästnästa helg, som fick mig att bryta upp. Att lämna det fasta för åtta månader i Värmland. Med hopp om att hinna med nyanserna.

Sedan några veckor tillbaka går jag en utbildning i självhushållning. Exakt vad det ska mynna ut i vet jag ännu inte, men för första gången på alltför länge känner jag att jag lär för livet. Mitt liv. Vårt gemensamma liv på denna jord.

Varje dag har varit fullproppad med ny kunskap. Visst, lite förvirrande kan det bli för den duktiga flickan när hon helt plötsligt ska ge sig in i en folkhögskolevärld av vett utan etikett. Insikter som inte betygssätts utan bara framlevs.

Listan på saker som jag har gjort för första gången kan göras lång. Onekligen är jag lite stolt över att ha bemästrat mina rädslor under kursmomentet om hållbart skogsbruk. Att fälla ett träd som är så mycket större, äldre (och visare?) än man själv kan visserligen ge en obehaglig känsla av att leka gud. Men den mildras något av att det finns en långsiktig, genomtänkt och balanserad plan på avverkningen och att virket dessutom hamnar i kaminen hos åttioplussaren Astrid på gården intill.

Några välriktade hugg med yxan eller drag med motorsågen, ett högljutt ”timbeeer!” och trädkronan landar med en duns precis där man räknat ut. Alltmer sällan inleder jag varningsropet med ”ursäkta, kan du snälla flytta på dig en liten stund bara. Den här granen ska landa där du står, har jag tänkt. Om det går bra, alltså”. Skinnet på näsan behöver dock inte tjockna till förhårdnad. Denna vecka har vi en lärare som är så underbart vänlig, mjuk och varm och samtidigt handlingskraftig, handfast och kunnig utan dess like. Det är krut i henne – hjärtekrut.

Det hårda arbetet i skogen kräver sin vila. De senaste åren har jag utvecklat en förmåga att somna i solen på udda platser. Kalhyggen utgör inget undantag, visade det sig i helgen. Det finns inte ens en procent urskog kvar i vårt land, det mesta har bokstavligen jämnats med marken. Den barskapade skogens största fördel är troligtvis att solen omfamnar den som lägger sig där från alla håll.

Jag vaknade av att en fjäril fladdrade ovanför mitt huvud. Jag steg upp och började leta efter bärbuskar kring mitt tupplursnäste. Att återvända till i sommar. Hallon är en av de första växter som börjar växa i ett kalhygge. Även de pionjärer.

Ps. Blogginlägg ska hållas korta. Ha!