Ja ba göre

En blogg om att ta ett djupt andetag och ba göra det. Prata högt om sina drömmar och våga våga. Och om hur fint det är att ta vara på saker. Allt medan kursen i självhushållning rullar på.

Nördar som skördar

Och hon älskade dem alla.

Förkylt

Snorigt var det här. Rethostigt. Nysigt. Och dåligt bloggat. Tömmer mobilen på i-farten-fångade stilleben från de senaste dagarna, som skral kompensation för det sistnämnda.

Klassens bagare Jennie bakar inte. Hon skapar konst! Och alla får smaka. Härliga tider, strålande tider!

De sista tomaterna från vårt växthus får mogna inomhus.

Trattkantareller på kotte.

Strax intill Kretsloppshuset, där jag studerar, ser det ut så här. Fulare vy kan man ha.

Fel som känns rätt

Det finns riktlinjer. Regler. Standardiseringar och rekommendationer. Starka rekommendationer, normer. Rätt och fel och tradition.

Och så finns det känsla. Infall. Låt gå-mentalitet, det blir som det blir-inställning. Blir det knasigt, så blir det knasigt. Inte katastrof. Det kan vara en egenskap, det kan kallas för mod.

Jag skulle må bra av mindre ängslan och ältande i mitt liv. Gårdagens studiebesök var en uppmuntrande knuff i rätt riktning. En värdefull lektion i att rent ut sagt skita i mallar och mönster.

Vi tittade bland annat på ett anarkistiskt växthus, byggt av hittegods som gammal räls.

Ägaren till växthuset har också snickrat på ett bostadshus – i sisådär 25 år. Det mesta av virket kommer från diverse rivningskåkar. Här kan vi snacka om att trolla fram något av inget.

Det var ganska mörkt där inne, så bildmaterialet är grynigt och begränsat. Desto mer har fastnat i mitt minne; en himmelsäng av timmerstockar, innerväggar av udda, pastellfärgade brädor, en köksspis som inte följer några konventioner
alls …

Kanske dags att börja tro på en framtid för mitt lilla, lilla lerhus som än så länge bara är kludd på ett papper från en sömnlös natt? Det verkar ju gå fint att klippa och klistra lite, även i byggsammanhang. Skevhet kan mycket väl upplevas som skönhet, i alla fall om det inte drar alltför kallt under betraktandet.

Innan vi for tillbaka till skolan kikade vi på vår kursansvarigas första hem i Värmland. Någon gång på sjuttiotalet byggde han om denna barack till en bebolig kotte, lämnade Haga i Göteborg och flyttade norrut. Och blev kvar.

Busenkelt majs- och fröknäcke för den latsmarta

Det här glutenfria knäckebrödet är så lätt att laga att det faktiskt är enklare att sätta igång och baka än att låta bli. Försvinnande gott är det också, jag slukade själv nästan en hel plåt till frunch. En extra bonus är att man får oproportionerligt mycket beröm för det, till den minimala arbetsinsatsen sett. Och så kan man bjuda sina vänner med celiaki (glutenintolerans) på något riktigt mumsigt som inte skriker specialkost.

Ett flak vardagslyx

3 dl frön och kärnor efter smak och behag (linfrö, sesamfrö, pumpakärnor, solroskärnor …)
2 dl majsmjöl
½ dl raps-, ryps- eller olivolja
3 dl kokande vatten
Flingsalt

Sätt ugnen på 150 grader och bred ut ett bakplåtspapper på en plåt. Rör samman alla ingredienser, avsluta med det heta vattnet. Mängden vätska kan behöva justeras en aning beroende på vilka frön som används. Smeten ska vara smidig och ganska lätt att breda ut på plåten (använd gärna slickepott), utan att rinna. Släta till och jämna ut, knäcket blir mjukare där smeten legat för tjockt. Smula över flingsalt.
Grädda 45-60 minuter mitt i ugnen.

Hammare och skära – varför välja?

Hela förra helgen skruvade jag snett och böjde spikar som en ofrivillig Uri Geller. ”Att snickra” är nog grundformen av verbet. Tanken med alla dessa snedslag är att de ska mynna ut i en bikupa för naturlig biodling. För om vi vill ha fortsatt tillgång till många av de livsmedel vi är vana vid måste vi hjälpa våra pollinatörer på traven. Meny i P1 hade ett inslag om urban biodling tidigare i veckan, den nyfikna lyssnar här.

Det här veckoslutet har i stället gått i kokkonstens tecken. En hel frysbox med blåbär, hallon, krusbär, hjortron, rabarber, granskott, maskrosblommor och lingon ska hinna förädlas inom en månad. Med andra ord har jag fullt upp med att skära, blanda, skumma av och hälla på burkar. Sedan är det (ett tårdrypande) tack och hej till självhushållningskursen och Värmland.

Konservera kantareller

Drömmen gick i uppfyllelse. Med besked. Jag har inte hittat enstaka exemplar, kantarellkluster stora som brudbuketter har formligen kastat sig i min famn. Ibland har jag tvingat mig själv att kisa hela vägen fram till skolan för att slippa se, och därmed i timmar plocka, rensa, förädla. Och så säger lokalbefolkningen att det har varit ett förhållandevis dåligt kantarellår!

Om du liksom jag har en något tvångsmässig relation till svamp och kommer hem med skogsskatter till ett halvt kavalleri, kan du testa att koka in exempelvis kantareller. På så sätt kan de avnjutas även när säsongen är över. Det verkar finnas olika tillvägagångssätt, men de flesta är överens om att kantareller gör sig bättre på burk än i torkad form. Jag har testat receptet på Svampguidens sida. I ärlighetens namn har jag inte provat hur de smakar – jag har haft tillräckligt med färskvara. Och nu har jag sett en hel del trattkantareller i skogsbrynet också! Tur att dessa inte är kräsna, utan torkar fint utspridda på några tidningar.

När kängorna oftare används som skor än tillfälliga vaser är det höst

Hej då näckros.

Hej pumpa.

Läderlappen

Om man inte är vegan, har en skinnbit över och har tröttnat på sitt gamla mobilfodral kan man knåpa ihop ett nytt. Om man därtill vurmar för hederliga gamla postförsändelser kan man försöka efterapa formen av ett kuvert. Har man därtill bokstavsstansar till hands är saken biff – man får till och med sitt namn på brevet! Den som vill ha mer ingående instruktioner får la ringa 112 och be dem koppla vidare till mig. Särskilt sömmarna är ett intressant kapitel, kan jag lova.

Friskrivningsklausul: Skinnbit = typ pappas gamla läderbrallor, ej din egen hud.
Förtydligande: ”Man” kan vara du.

Morgonmöte

En meningsfull form av sammanträde. I stunden, styrt av slumpen, en frostnupen morgon.

Kladd på skoltid

De senaste dagarna har vi byggt med lera. Vi har testat olika tekniker, såsom flätning med vidjor och tillverkning av egna byggstenar, och blandat puts för olika ändamål.

Nina blev så till sig att hon inte kunde låta bli att kyssa den ekologiska putsen.

Och signera sitt dagsverke.

Jag blev väldigt inspirerad till att smälla upp ett eget lerputsat halmbalshus och har redan börjat skissa på baksidan av en gammal telefonlista. Det verkar så härligt att arbeta uteslutande med naturliga material som går att forma efter eget huvud. Dessutom lockas jag av att minimera mängden trä eftersom mitt självförtroende på snickarfronten är obefintligt. Att bygga med lera är, jämfört med traditionellt byggande, ofta billigare till materialkostnad sett, men drar lätt iväg i antal nedlagda timmar.